Dessa ord har förföljt mig under de 19 år som jag bodde hemma, ja även senare också.
Jag har likt bägge mina föräldrar haft lätt för att gå upp i vikt, men under högstadietiden var jag varken tjock eller mager.. Ganska ”normal” i kroppen.. Tydligen så var inte detta bra nog. En söndagskväll när jag satt inne hos mig och lyssnade på skivor så kom pappa in. Han ville tala om att jag minsann fick tänka på vad jag stoppade i mig, för nu hade jag allt lagt ut en hel del… Ja, kände mig väldigt kränkt, ledsen. Så illa var det minsann inte. 172cm lång och 71kg, jo, tunn var jag inte men hallå!!! Jag blev som sagt kränkt och gick till mot attack, vilket inte är så smart men det hade jag inte lärt mig då..
Så jag ska tänka på vad jag stoppar i mig? Jag har gymnastik 2 timmar i veckan, cyklar till skolan, hänger i stallet och rider 1-2 timmar i veckan, cyklar till andra aktiviteter 2ggr/vecka plus att jag aldrig varit något stillasittande barn… (detta var vad jag räknade upp enligt mina dagböcker) ”Du rör dig ju inte någonting efter jobbet, dessutom har du ett stillasittande arbete och åker bil fram och tillbaka till jobbet, äter massa fet mat och småäter för jämnan ska du klaga på mig, kolla på dig själv”… Inte smart sagt… Han blev totalt vansinnig, skällde om att jag var uppnosig, högfärdig, inte visste min plats, och att jag skulle passa mig jä**igt noga. Sedan kom det klassiska citatet ”du ska inte leva som jag lever utan leva som jag lär” Ja, detta gräl resulterade i att om jag inte bad honom om ursäkt för mitt dåliga och o uppfostrade sätt så existerade jag inte. Han ignorerade mig totalt. Jag klarade att hålla mig undan från honom någon dag men sedan blev det ohållbart. Skulle jag umgås med familjen så krävde han en ursäkt av mig.
Han har aldrig bett mig om ursäkt för någonting, trotts att han kränkt och ironiserat oss barn inför andra när vi själva varit närvarande… Han var ju ofelbar, han behöver aldrig be om ursäkt för nått…

Jag blir frustrerad arg och mycket ledsen när likvärdiga händelser inträffar om och om igen. Jag förstår verkligen inte hur mamma orkar med det..
Det är helgafton, och vi ska samlas hela familjen, 11 personer.. Pappa har ordnat med kött mm mamma ville lyxa till det med en fransk cholkadtårta, med frysta hallon på. Oftast så är det pappa som står för tårtfixandet hemma så han tyckte att det var löjligt att ha tårta bara för att det var en ”storhelg”. Mamma hade grejat ett par timmar totalt med denna ljuvliga tårta som blivit jättefin, och extra lyxig då det inte var en margarin/blockchoklad/vaniljsocker tårta utan smör/ 70%choklad/vaniljstångstårta. Den fick nu stå i kylskåpet och ”gotta till sig” glasyren skulle stelna mm. Av någon anledning så staplar pappa påläggsplastburkarna på varandra, som står precis vid tårtan. Sedan skulle mamma göra sallad. När salladen sedan ska in i kylet så ramlar påläggsburkarna och stöter till tårtan så den tippar framåt… mamma fångar upp den glidande tårtan med händerna, och räddar den från att falla i golvet men den blir rejält tilltygad. Då ställer sig gubben och gapskrattar åt mammas förtvivlan över tårtan. ”-Ja, det ser du hur det går när du ska försöka göra dig till, du klarar inte av att göra nått ordentligt hur många timmar du än håller på!! Du är ju en stor sopa i allt vad du gör”. Jag blev vansinnig och skällde på gubben.. ”- Hur fasiken kan du nervärdera nån på det där sättet, hjälp henne istället”. ”-Du höjer inte rösten till mig, och jag gör och säger precis vad jag vill i mitt eget hus, passar det inte så försvinn..”
Under den måltiden satt han och småskrattade och kollade på mamma hela tiden… Sjuka gubbe…

Ja, detta är nått som man fått känna av under alla år som man vistats i hans direkta närhet.
Pappa var då på 80-och början på 90-talet, före jag flyttade, en knubbig man med ca 20-30 kg förmycket att bära på, periodvis aktiv motionär, då han bara låg ca 10kg +, men det varade bara ca 3 år.
Han ville att jag och min bror skulle röra på oss, så han ordnade så vi kunde prova längdskidåkning, orientering, ishockey, fotboll men det var ju aldrig nått vi hade önskat att syssla med… Jag spelade en säsong fotboll, men jag har inget minne av något större engagemang från hans sida, så jag tror det var därför jag la av. Jag sökte ju bara bekräftelse. Min bror hade viljan till många olika grejer men lockade det inte pappa så betalade han inte… Min bror spelade bowling i över 5 år, träning 2 ggr/vecka och match nästan varje helg, han satte aldrig sin fot i bowlinghallen. Han körde inte ens, utan brorsan fick åka moped, cykla eller ta bussen… Han hade värdens chans att engagera sig, det hade räckt att han kollat på någon av matcherna till junior SM eller distrikts/region finalerna men inte… Brorsan sköt även luftgevär några år men han fick aldrig nått gevär, utan fick tag på ett gammalt som kolven hade gått sönder på för en billig peng, sedan tillverkade han en ny kolv i slöjden…
Brorsan ville som alla 15:åringar ha en moped, så för att få råd med det så delade han ut morgontidningen på sommarlovet. Han jobbade 9 veckor, ledig en dag i veckan, på ett distrikt med mycket backar och många hyreshus. När sommarlovet var över hade han tjänat ihop till en halvbra moped som han hittade på en annons i söndagsmarknaden. Pappa och han åkte iväg och hämtade den. Brorsan var så lycklig över att äntligen ha nått som han var stolt över. Pappa rynkade på näsan, han tyckte inte att det var nått att ha, bättre att sparat dom pengarna till ett körkort. Brorsan jobbade varje helg med att dela ut morgontidningen, inte för att han själv egentligen ville utan för att ha råd med bensin till mopeden. Han fick aldrig bensinpengar… Hjälmen fick han i julklapp det året han fyllde 15, så det var tur att det inte var mer än 8 veckor mellan hans födelsedag och julafton, för dom veckorna körde han i en gul Jofa ishockeyhjälm till kompisarnas munterhet..
Allt detta med pengar handlade inte om att vi inte hade råd, utan om makt. Vi åkte som sagt på chartersemester vartannat år, till Danmark 4-6 ggr/år sedan åkte pappa och någon arbetskamrat eller kompis ofta utomlands någon gång per år. Så det var inte det. Mamma jobbade som vårdbiträde på ett ålderdomshem 65%, så hon tjänade ihop hushållspengarna. Men till allt annat var vi tvungna att fråga om vi kunde få pengar av pappa.
Som 6 åring fick jag möjligheten att börja på ridskolan, vilken lycka (Mamma tog pengar av hushållspengarna till mina lektioner) Som tur var så var jag förliten för att åka buss själv så jag blev körd av båda mina föräldrar men så fort jag fixade det där med bussbyte så blev det bussåkande för min del. Inte så kul på mörka höst och vinter eftermiddagar att gå till bussen efter ridlektionen. Busshållplatsen som låg närmast ridskolan låg precis vid en kyrkogård… och dåligt med gatuljus.. man kan bli mörkrädd för mindre, men ville jag fortsätta var det bara att bita ihop. Kom någon och hämtade mig var det alltid mamma. Pappa kunde hämta mig någon gång när jag kommit upp i tonåren och skaffat omklädningsskåp på ridklubben (så det inte luktade så förbannat i bilen) och då alltid på sommaren då vi red ute. (det stank ju mindre..)

Mamma har också fått sin del av maktspelet. För att kunna ge oss nått annat sommarlov än den i stan så körde hon oss till mormor på landet. Där var vi tre till fyra veckor i sträck på lovet. För att hon skulle kunna jobba heltid på nått semester vik, för pappa skulle aldrig tänka sig att använda sin semester till att ta hand om oss, då var han ju ledig och skulle ta igen sig… Var vi sjuka under helgen så fick mamma ringa och sjukanmäla sig, för pappa tänkte inte vara nån passupp på oss om vi var sjuka, det fick mamma göra, sen att han var ledig hade inget med saken att göra…

Att kunna krypa upp i soffan och kunna lägga sig i sin mammas knä, där hon sakta och försiktigt drar sina fingrar genom det raka tjocka håret var en höjdpunkt. Mamma hade alltid tid, sedan var ja ett sådant barn som tyckte att man skulle göra samma saker varje kväll. Tex det där med att läsa godnatt saga… varför byta, gillade man madicken då läste mamma Madicken, men det blev problem de kvällar mamma jobbade. Pappa läste ju inte..Aldrig, inte ens en Totte bok.. Då satte sig mamma och läste in hela madicken boken på ett 90 minuters kassettband. Jag somnade tryggt alla kvällar, med bandet i kassettspelaren vid sängen.
Min tonårsdotter frågade idag om jag inte fick kramar och närhet av min pappa precis som de får…
Har flera minnen från barndomen då man kanske hade behövt en kram, men minns inga ömhetsbevis mer än en klapp på kinden eller på håret… Här är en av de där episoderna då man hade velat ha empati..
Cykeln sladdade på rullgruset utanför hyreshuset där vi bodde, jag skrapade upp byxorna på asfalten lika så ena handflatan. Jag rusade in till pappa som satt i köket och gick igenom dagens post, men så vidare mycket tröst blev det inte… Vad har du gjort med byxorna, det är ju hål på dom!! Kan du inte gå upprätt som normala människor? Sedan när jag hulkande berättat vad som hänt så.. Hur gick det med cykeln, du har väll inte haft sönder den också? Där hade det varit på sin plats med en kram istället allt detta anklagande…
Jag har sett på kort att jag sitter i hans knä som 6-7åring, på en semester på en bar någonstans på en spansk ö… Men det var ju inte cola som han hade i sitt glas… Så tragiskt att man inte kan visa lite närhet om man inte bedövat sig med en eller ett par drinkar före. Vi åkte ofta till Danmark, jag fick självklart inte följa med mer än de gångerna det skulle storhandlas, då behövdes det smuggelhjälp. Kramdjuret, pennorna och tidningarna fick sällskap av en 75a. Sedan var det charterresorna vart annat år, av samma anledning, sedan åktes det ju på konferens också, då var det också oftast Medelhavet som gällde…
Jo, jag har sett mamma och pappa kramas men det har alltid känts som att det alltid är på hans villkor. När det passar honom.. För honom har alltid ytan varit det viktiga. Inte närhet och tröst. Det närmaste närheten på mina villkor jag minns är de gånger jag hade lyckan att kunna sitta en liten stund på hans axlar om vi var på uppträdande eller liknande.. Men det fanns alltid det där anklagande där ändå, inget om att -”Du är ju så stor nu och jag orkar inte.” Utan -”Nej, vad du har blivit tung, det går inte att bära nån som väger så mycket. Det får räcka med denna stunden du får lyssna istället”. Jag var inget överviktigt barn, väldigt normalvikt.
Inte för ens jag fyllde bortåt 25 och hade haft egna barn ett par år så kunde han tänka sig att kramas vid avsked. Då vår, mig min man och barnen, åkte hem. Inte vid högtidsdagar eller annat firande, inte ens studenten… Att det ska vara så svårt…

Detta är mitt första inlägg!

Tänker och funderar på varför han inte kan förstå. Jag inser med massa år som förflutit sedan jag flyttade hemifrån att det här är helt fel. Han är ju sjuk!

10 minuter sen till middagen – Straffet: Vänta på mitt rum tills alla ätit upp, sedan fick jag sitta själv i köket och äta kall mat… Spätta och skirat smör, kallt!! Tvungen att äta upp. Får inte lämna… Det ihop mosade potatisen och smöret bildar en massa som inte vill sväljas, men jag måste. Jag måste. Får inte lämna..

Ständigt få höra samma monotona förklaring varför han inte behöver göra så som han själv säger. Du ska inte leva som jag lever, du ska leva som jag lär. Det kommer tårar… Vad svag du är! Lipar ju jämt, du kommer inte klara av nått här i livet.. Mer skuld känslor, mer tårar.
Man söker bekräftelse, men får en blick tillbaka som säger ”kunde du inte bättre än det här?”
Mer tårar, mer skuld känslor, jag duger inte. Tröstar mig med det som finns tillgängligt… mat, godis och kakor.

Fasaden måste vara fin, prydlig, men inuti är det kaos. Hade fixat födelsedagspresent, tagit merparten av mina sparade pengar. Söker bekräftelse, att bli sedd. Köper en skiva jag sett att han kollat på. Jaha, jo den är nog bra, synd att du slängt ut så mycket pengar på skit… Sväljer tårarna, och besvikelsen. Mamma stryker mig över ryggen för att trösta. Men ingen vågar säga nått, ingen tar fighten, för det gör så ont. Han saknar empati, vi är bara svaga och han njuter av att ha den psykiska makten över oss…
25-30 år kan vara en lång tid, men det känns som nyss…